Efter den där natten då de vita ormarna jagade mig genom sömnen blev allt plötsligt så enkelt, så tydligt.
Jag fäste blicken på livet och upptäckte att jag med exakt skärpa såg allt så kristallklart.
Otäckt klart.
Människan väckte äckel hos mig och utan slöjor var livet inte längre vackert - bara fasansfullt.
Ögonen frättes sönder av de knivskarpa bilderna.
En sådan skuld, så fruktansvärt.
Och ändå - nu när allting blivit så tydligt så kunde jag inte hitta min plats i alltihop.
Förstod inte var jag hörde hemma.
vem var jag?
vem skulle jag bli?
Jag brottades med den där underliga oron. Jag förstod inte alla motstridiga känslor. Jag förstod inte mig själv.
Det var därför jag stängde mina dörrar och flydde in i mitt eget, förvirrande kaos.